Omtanke som får en att tappa andan

?


Dagarna innan Flarnet föddes fick min käresta ett mail från en kvinna här i Umeå, hon förklarade att hon följt bloggen sedan många år och funnit både tröst och glädje. För att visa sin uppskattning ville hon ge något tillbaka efter att ha läst om hur jag i väntans tider kanske inte riktigt kände mig på topp. 
Hon bad då min käresta att möta upp henne för att få lämna paket.
 
Alltså hänger ni med här, en kvinna jag aldrig mött ville ge mig paket. För att muntra upp. Det är så fint att jag får nypa mig i armen. 
 
Kärestan stämde träff med henne utan att berätta något för mig. När han kom hem visade han mig mailet han fått och räckte sedan fram en kasse med omsorgsfullt inslagna paket. I paketen låg det finaste av barnkläder som hennes barn hade haft.
Jag bara gapade! Det var plagg i precis min smak, alltså det var saker jag hade armbågat mig fram i en folkskara för att hinna åt först!
Mena, kolla Flarnets klänning på bilden. Det var en av plaggen som vi fick. 
 
Jag är så rörd och så överrumplad över gesten. Vänligheten och omtanken.
Det är ett privilegie att få dela den här bloggen med er. Alla fantastiska berättelser som ni delar med er av titt som tätt ger mig så mycket. Det ger den här plattformen en väsentlig mening när vi får växa tillsammans. Ni är ovärderliga!  

Tredje dagen gillt

?
 
Idag hade vi äntligen en lämning på förskola som inte slutade i tårar för alla inblandade parter. Så mycket värt på alla sätt. Att bråka med Knutte lämnar en sådan bitter eftersmak att den liksom stannar kvar tills vi fått kramas igen. Kramats och fått möjlighet att prata om dagen eller kanske läsa en saga. Det är mer komplext att hinna dit nu, vilket gör min tacksamhet över att vi fick en så bra morgon tillsammans än större.
 
Flarnet och jag hade en flängig gårdag så vi ligger lågt idag. Det är alldeles tyst här hemma, bortsett från smattret från tangenterna och byggarbetet som sker ute på gården. Det skalas äntligen av byggställningar från husfasaderna vilket betyder att vi för första gången sedan inflytt kommer att få full utsikt från våra fönster.så vana som vi är vid att se ben på byggarbetare eller luras att tro att det är disigt och kallt ute för att det hänger blå skyddsväv uppe lär vi väl knappt känna igen oss.
 
Knutte kommer nog sakna lyftkranarna som agerat stor underhållning vid frukostbordet, men det må vara hänt. Att få in mer dagsljus och bättre utsikt mot träden som nu fylls av röda rönnbär är inte fy skam det heller.
 
 

Det här med att rodda två -Del 2

?
 
Igår kände jag mig ungefär lika duglig, trots en helhjärtad insats, som sockervadd i ösregn. Försöka går ju det till trots att en består helt av socker, men det är föga troligt att något löser sig. Förutom de tunna sockervaddstrådar en har att jobba med, de löses upp snabbt!
 
Såhär var det. Alltså.
 
Kärestan skulle på fotbollsträning och vi förberedde oss så gott vi kunde för att jag skulle få ihop det här med att lägga Knutte i vanlig tid. Såklart så är det vid samma tid som Flarnet till äta som mest. Knappt släppa taget om bröstet, överhuvudtaget.
 
Men vi gjorde vårt bästa. Pratade med Knutte om kvällens förändring, att mamma och lillasyster skulle natte honom ikväll. Vi ställde in dagbädden intill hans säng och såg till att pyjamas och tänder var borstade innan kärestan slängde sig på cykeln ut i regnet.
 
So far so good.
 
Vi hann inte mer än öppna första sagan innan lillasyster började vråla. Storvråla. Knutte gjorde ett tappert försök att trösta sin lillasyster genom att själv ta över sagoläsningen och visa henne bilderna i boken, men det hjälpte inte.
Till slut låg hon i min famn och Knutte hjälpte mig igenom sagan. 
Sen fick vi fem tysta minuter med lillasyster liggandes i dagbädden. Jag la mig tätt intill Knutte och bad till högre makter att hon inte skulle börja tjuta innan han somnat.
Minutrarna räckte precis för att Knutte skulle somna. Han gjorde verkligen en insats. Själv låg jag på helspänn och vaggade bädden fram och tillbaka med handen jag hade fri.
 
Så kom varningssingnalen från Flarnet. Hon skulle upp! NU.
Smidig som en katt fick jag med mig det upprörda knyttet ut ur storebrors rum.
I hallen stannade vi till och jag lyssnade. Nej, inte ett pip. Han hade inte vaknat! Jag hade lyckats! Tjiho!
 
Vi återvände till amningsnästet och blev kvar där till kärestan kom hem. Med sig hade han varsin brownie åt oss.
 
Fan vad bra jag hade roddat! Trodde jag. En senare kommer Knutte tassandes. 
"Jag sover inte så gott.."
 
När klockan passerat midnatt var vi ännu vakna, allesammans.
 
Skam den som ger sig, eller hur var det?
 
 

Första lämning på förskolan avklarad

?


Jora! Vi kom oss dit efter bara lite tjafs om hurvida regnkläder är rimligt eller inte i ösregn. 30 minuter sena men vem hade förväntat sig annat?

Vi firar med promenad i uppehållet innan vi ska unna oss förfriskningar. Bröstmjölk, kaffe,något att läsa. Ah ni vet.

Invigd och omsluten

?
 
Nu är hon invigd i systraskapet. Omsluten av mina fruntimmer. Tryggare kan ingen vara.
 

Fredag, vart tog veckan vägen?

?
 

Om att kräva en Farsan Baloo, vakna upp av humor och finna betydande ord inne på en toalett

?
 
Igår behövde Knutte akut nya stövlar. Hans gamla var mer lämpade för alg eller kanske ålodling, då en stor reva rivits upp och släppt in vatten. För att han skulle ha något att sätta på sina tossor överhuvudtaget till förskolan fick det bli rediga vinterkängor. Tur att graderna ute var ytterst sparsamma. Annars hade väl fötterna på pojken brunnit upp. 
 
Nog hade vi kunnat förutse att gummistövlarna var på väg att ge vika, men i spädbarnstider, eh nej.
 
Vi har med andra ord vart ute på en första svajig tur på stan och jag hann med det mesta. Fulgråta mitt på torget, gå på folk med mitt paraply, spilla ut vatten och fulgråta lite till ätandes en salamibriemacka, medan jag väste åt kärestan att han för stunden måste vara lika cool och stöttade som Farsan Baloo! En övermänniska är vad jag behöver. Ja, nära nog kräver.
 
"Så, nu är du Farsan Baloo som bjuder på värme och lättsamma samtal. Du får inte skämmas för mig fastän jag sitter här och gråter!"
 
Här någonstans lättade molnen i humorns tecken och en liten strimma ljus träffade oss sittandes vid det lilla cafébordet.
Min ihopkrupna sambo tittade på mig med stora ögon. Mer lik den blyga skunken Blomma i Bambi än någon Farsan Baloo. Nej, han skulle inte skämmas för mig. Skämdes gjorde han inte över att hans nyförlösta sambo väste och fräste mellan salamituggorna.
Han var troligtvis fullt upptagen med att hitta något att fyndigt att säga. Något i stil med vad den där svängiga björnen hade sagt. Kanske dra en dans?
 
Amen ni fattar. Situationen kom ikapp och det gick att skratta åt! Även om jag kom att behöva spilla än mer vatten innan jag var någorlunda återställd.
 
På toaletten inne på Café Station fanns dessa ord skriva på dörren.
 
 
Det gick bra. Vi kom hem i ett stycke, Flarnet sov sig igenom hela resan. min käresta Farsan Baloo eller Blomma verkade ha återhämtat sig efter fräset och jag traskade intill dem med orden stoppat närmast hjärteroten som en läkande plåster.
 
Stövlar till Knutte vart det gudskelov också. I rätt storlek. Utan reva och grogrund för eventuell ålodling.
 

Jag ger er Lilla Berlin

?


Ja, det var onsdagens politiska uppfriskande humorfläkt!
Godmorgon. Vi fortsätter skrivandet med mer bröstprat. Det var en vedervärdig gårdag. Tröttheten vällde över totalt! Flickeflarnet har gått från mat var tredje till mat en gång i timman eller varannan. Helt oväntat är det ju inte med tanke på att det krävs ett högt kaloriintag för att rodda 5kg. Men även om jag förberett mig mentalt så blir det tufft när jag knappt hinner med att pinka, smörja bröst och dricka ett glas fil innan hon ska äta igen. Den hackiga rytmen och sömnbrist har satt sig i magen i form av magkatarr. Igår höll den mig liggandes fram till 15.30 och allt annat förutom amning fick läggas åt sidan.

Vid sista amningen igår vid midnatt så trugade vi tösen till att tömma båda bröst och gav henne strax därpå några klunkar ersättning. Där snackar vi mätt bebis! 
Resultatet? Hon sov till 04, ammade och somnade sedan om till 7.30.

Amen ni fattar. Det är en ny människa som sitter vid tangenterna! Nu ska jag snabba mig att äta frukost och fixa knutte innan hon vaknar igen.

Vardagssymboliken

?


Sådär romantiskt lull lull att en knappt vet vart en ska ta vägen

?
 

Att smått öppna upp hemmet för besök

?
 
En vecka har passerat förbi. Karusellen fortsätter och jag har knappt pratat med en själ mellan amningarna mer än några korta ordväxlningar på instagram eller ett kort samtal till mamma. Inte för att jag hade den förväntningen på mig, att interagera socialt. Jag var rätt inställd på att barnen, gripandet efter någon slags balans i kropp och själ skulle ta allt. För det är ju mer regel än undantag att det pusslet är mer än nog.
 
Igår kände jag mig redo att öppna upp hemmet för en liten visit av min pappa och hans fru. Rörda till tårar fick vi ta emot diverse gåvor, inte minst en dagbädd på hjul, uppskattningsvis från 40-talet med orginaltäcke. Där tappade jag fullkomligt hakan! Den är både vacker och fyller stor funktion här hemma. En pjäs att värna om.

Att vara helt salig

?
 
Inga ord i världen räcker till för att ringa in den stora glädjen jag känner över att få tillbaka förmågan att gå. När vi styrde ut vagnen idag och jag kunde öka på stegen utan att hindras av sammandragningar fick tårarna att svämma över.
 
Kroppen har hanterat förlossningen mirakulöst! Förutom att jag känner mig stel och hormonell så har jag sluppit undan med endast lite värk i ländryggen. Underlivet känns helt återställt.
Hur går det ens till efter att nästan 5kg barn passerat ut?
 
Saligheten där alltså.
 
Nu längtar jag bara tills vi får gå ut imorgon. Förhoppningsvis kan jag gå lite lite längre då innan vi måste runda av för att spara på krafterna och pinka.
Jo, det är ett evigt rännande på toaletten men det känns inte så konstigt med tanke på att jag samlat vatten i slutet som en kamel.

Det här med att rodda två

?
 
Ja, vad ska vi säga. Det är en omställning minst sagt att sköta nyfödd, Knutte och mig själv. Tur är det att vi är båda två hemma första två veckorna. Hur jag ska rodda båda två själv när vi jobbar hårt för att lösa båda barnens behov på två personer förbli ännu en gåta. Tiden går fort så det blir verkligen till att hitta strategier innan kärestan återvänder till jobbet om dagarna. Tösen blir ju baske mig en vecka redan imorgonkväll!
 
Tid som känns som en blinkning.
 
Nåväl. Amningen har gått bättre idag. Av mina instagramladies fick jag en hel del goda råd. Det bästa av dem jag hunnit prova alla är att smörja Purelan och sen packa in bröstvårtan i lite plastfolie. Så att allt kan suga in utan friktion från kläder. Det blir en superinpackning! Viktigt är ju såklart att lufta därimellan.
I två omgångar har jag kört den kuren idag och det har verkligen fungerat! Halleluja!
 
Nu sover i varje fall båda barnen och jag har hunnit med att äta middag. Det här med att få i sig mat blir nästa projekt att ta itu med efter att värsta amningsomställningen är på plats. Middag klockan åtta är på tok för sent för ammande mamma.
 
Äta bör man annars dör man. Amen.

Dagens

?


Hög midja med mjuk resår. Jag hade uppskattat något liknande!

Mjölkstatus

?
 
 Nej. Det blir inte mycket mer klätt än såhär. Med purelan från Medela så är vi än så länge flytande. Men jag har inget gott att säga om såriga bröst. Nada. Smörja, amma, torka, dricka. Repetera!
profilhöst 300x452
25 år, belägen i Norrland, har en son med ostyrigt hår och anser att träning kan lösa det mesta. Och bullar. Såklart





Ladda ner en egen design gratis | Sara Lovisa på Facebook