En livskärlek

?
 
I tio år har det varit jag och Pau. Min stålkvinna.
Vi hittade varandra första veckan på gymnasiet. Jag alldeles ruffisg i håret, kraftig sminkning iklädd brunt. Hon med en blygsam hästsvans i nacken, ljus porslinhy och helt klädd i grått. Utan problem kan jag spela upp det i mitt inre som en film, hur vår mentor höll en prestentaion av bild&form-linjen vi antagits till. Mina då helt pinfärska klasskamrater samlade kring ett långbord. Hur de skruvade på sig, lyssnade intresserat, småpratade eller satt nedböjda i sina skissblock med pennor som frätte över pappret så blyertsen kladdade ner bordskivan runt ikring. En spännande skara av starka karaktärer.
Ja, ni vet esteter. Charmerande kan tyckas för vissa men ofta anses vara "lite för mycket". Ja, har ni inte ingått i estet själva så har ni säkert hört om mycket om dem. Stereotypen brukar porträtteras flitigt. Ta det som sägs med en nypa salt. Vi ska inte överdriva. Men nog ligger det något i det, jag minns hur jag hade ett lock från en gammal plåtburk som ett örhänge, exempelvis.
 
Hursomhaver.
 
Snett framför mig satt hon. Helt till synes omedveten om vad som pågick omkring henne. Jag kunde slå vad om att hon knappt skulle ge det en blick ifall vår medelålderskvinna till mentor hade ställt sig på bordskivan framför henne och lagt av en riktig brakare eller för den delen dragit ett Aretha Franklin soul. Kanske hade hon noterat det men med all säkethet återgått till sina tankar igen. Hon var bara långt borta. Jag uppfattade hennes frånvaro långt ifrån som en följd av det där protesterandet att lyssna till auktoriteter som så ofta går att finna hos en 16 åring. Hon hade bara något annat som upptog hennes uppmärksamhet. Det var inte mer än så. Inget illa menat.
Mer än en gång försökte jag vända mig om lite diskret för att se efter vad det var hon såg ute i höstdiset. Men där fanns inte mer än några tak och en gulnad björk.
 
Det var kärlek vid första ögonkastet. För mig är hon som poesi. Halvt om halvt förnimbar. Jag tänker ofta att hon hade hört hemma i någon romantisk roman skriven av Jane Austen, eller i en lite mer vågad version skriven av Erica Jong.
Hon är outgrundlig. Sista 10 åren har jag sett det som mitt att begripa mig på henne. En förälskelse blommar, fördjupas, förändras och växer. Vi får följa varandra på ett sådant sällsamt vis.
 
För till sättet är vi som natt och dag. En hade kunnat tro att hon skulle avskräckas min intensitet, mitt ibland ohämmade prat, hur jag stundatals slänger mig med storasysterfasoner och lägger föga intresse att hålla ordning och reda (oftast går det bra ändå). En hade kunnat tro att jag i sin tur skulle ha svårt med hennes stillsamhet, otippat långa tysnader och ett visst behov av att få saker på sitt sätt. Men icket. Jag antar att vi kan se varandra som en sprakande färgduk även när penseln tycks ligga orörd intill. Vi bara funkar.
 
Hon är en livskärlek.
 
Vi har skrattat, gråtit, följt varandra genom kärleksrus och genom hjärtesorgen som följer, tröstat och kommit med nya synesätt. Ingen har bidragit så som hon när det verkligen har behövts. Dessa fladdrande tonårshjärtan i toner till Yann Tiersen, Pink Floyd, Tom Waits och John Coltraine. Stundtals med alldeles för mycket alkohol och socker i blodet. Sådär som det kan bli.
 
Ja. Nu fick hon en längre presentation än tänkt men kanske förstår ni desto bättre vilken varm känsla som fyllde mig när Knutte bjöd in sig själv i hennes macarons-bak häromdagen.
 
 
Hur hon först, med en antydan till desperation i rösten förklarar att "det här är riktigt svårt bak, även för vuxna förstår du"  för att sekunden senare berömma den ivriga lille bakassistanten för hur väl han malde hasselnötterna åt henne.
 
 
Och hur hans Paulina är en sådan favorit. Han har vart så trygg med henne från första stund fastän hon inte är den som vill haka på och leka. Jag tänker att det är precis som för mig. Han har redan snappat upp hennes färger.
 
 
Fina macarones vart det också. Även om florsockret sinade  på slutet och dessvärre inte räckte hela vägen till vår andra omgång smörkräm som kom mest att smaka just det, smörkräm.
 

Så öppnade sig äntligen himlen

?
 
Regnet öser ner och åskan mullrar på bra. Det är ett ytterst förnöjsamt preggo som sitter här och smågluttar på Trinny&Susanna. Jag laddar inför att ta mig en andra tvättvikning, men ännu ligger middagen lite för trångt i magen. Då är det inte ens lönt att försöka med något. Jag får andnöd! Bäbisoverload, så att säga.
Ja, ni som provat på det här med att få era inre organ upptryckta till nyckelbenet vet vad jag talar om.
 
Pappersbollarna jag fann på Rusta för 30kr har äntligen kommit upp. Både över barnsäng och i vardagsrummet. Jag törstar så efter färg!
 
Planen var att ta sig en cykeltur medan kärestan nattar barn men det vettetusan om jag ger mig på det när det mullrar och regnet smattrar ner. Troligtvis inte. Kanske spricker det upp. Kanske tar jag mig iväg då. Eller så kanske inte. Kanske stannar jag kvar hemma och njuter över att äntligen kunna vanka mellan vardagsrummet och toaletten utan att få en första klassens svettmustasch. 
 
Den som lever får se.

Tröjan med klös

?
 

Att återgå till vardag

?
 
Ett alarm slår igång 05.30. Kärestan smyger sig upp. En liten stund senare hörs ljudet av hur badkaret tappas upp. Min mage är stenhård. Det börjar bli dags för ytterligare ett toalettbesök för min del men får det dröja ett litet tag. Luften känns för första gången på en vecka sval och doftar sött. Knutte ligger tätt intill. Det är första morgonen på veckor som vi är vakna före honom.
 
 
Efter lite fix och trix som gjordes igårkväll känns sovrummet mer ombonat. Det behöver komma upp mer saker på väggarna men jag känner mig betydligt mer till ro att föda barn och ta mig an sömnlösa nätter nu när sovrummet känns intakt.
 
 
Ja, det känns i luften att mer än temperaturen har skiftat. Nu återgår vi till våra rutiner här hemma. Även om det bara är 4 dagar kvar till beräknat för att en liten donna ska göra entré och därmed vända alla rutiner upp och ner så kör vi en veckas vardag. Med start nu.

Att ta mod till sig att vara besvärlig

?
Har jag någonsin sagt ur mycket jag älskar sociala medier? Som instagram. Mitt hjärtefrö. En uppsamlingsplats för så mycket granna donnor. Kloka, kvicka, vitsiga och underhållande. Instagram blir en plats där vi peppar varandra, hejar, muntrar upp och sprider vänlighet. I samband med att jag publicerade ett utdrag i flödet från blogginlägget om hur förlossningsrädslan börjat smyga sig på, började kloka ord, råd och kärlek att strömma in! Egna erfarenheter delades ut till höger och vänster.
 
 
Med en hejaklack som hade kunnat ta mig till månen, satte jag mig ute på balkongen för att få lite luft, tog modet till och slog numret till MVC. Om möjligt så började svetten rinna ännu mer längs alla volanger på min gravidkropp.
Jag fick en återuppringstid tilldelat av den automatiska telefonrösten. Fem minuters väntan. Fem minuter där hela bröstet känns som en alltför snabbt snurrande ballongvisp, med mina tarmar invirade till bristningsgränsen. 
 
Så ringer det. Jag trycker på den gröna luren och får fram ett hej och mitt namn. Så snart barnmorskan har presenterat sig så vet jag precis vem jag har på andra sidan luren. Ställets varmaste och tryggaste barnmorska, Som inte bara liknar Babben Larsson till det yttre utan även i sitt jordnära sätt att föra sig.
Jag önskar så innerligt att hon vore min barnmorska. (Om jag mot förmodan skulle genomgå fler graviditeter skulle jag göra allt för att få henne).
 
Min röst kändes forcherad och ängslig när förklarade jag mitt ärende. Jag berättade om en växande rädsla som allt oftare känns fullkomligt övermäktig. Vansklig rent ut sagt! En oro som håller i sig för stark för att jag ska klara av att bära den i tystnad. Hur jag inte vill gå ner mig och bli mottaglig för en andra förlossningsdepression. Icket. Och hur jag har svårt att se att jag går in i den här förlossningen med bästa förutsättningarna med den här rädslan hängades över mig.
När jag närmar mig mitt slut av sammanfattningen får jag kämpa för att inte fly luren. Så rädd var jag att bli avvisad.
 
Med samma säkerhet och lugn som Babben Larsson svarar hon 
"Jamen okej. Då får vi ta itu med det här nu. Bra hade det ju varit om dessa känslor hade kommit fram tidigare så att du och din barnmorska fått mer möjlighet att bearbeta dem, men ibland är det ju såhär. Traumat rusar upp till ytan i sista stund. Då är det bara för oss att göra insatsen nu. Lägga på krutet. Förstår jag dig rätt så ligger största oron i att gå mycket över tiden även denna gång. När är det du har nästa möte inbokat?"
 
Lättnaden här alltså. Maxad.
 
Hon kunde såklart inte lova mig en en hinnsvepning om dagen och ett sistadatum för igångsättning över telefon, men hon gav mig just det jag så förtvivlat sökte. Bekräftelse. Hon lyssnade. Tog på allvar. Gav råd och uppmuntran.
 
"Känner du att oron blir ohanterbar under helgen gång så ringer du förlossningen. Det är visserligen svårare att få till ett möte under helgen som du säkert förstår, men ring ifall det blir övermäktigt. Håller du ut till måndag så hälsar du din barnmorska på måndag att du pratat med mig idag så att hon hjälper dig att boka tid för ett möte med förlossningen. Slutligen så får du en liten övning, en liten hemläxa. När katastroftankarna kommer så avled dem så gott det bara går. Det är helt naturligt att blir uppstressad, du är bara människa, men avled så gott det går. Och går det inte. Ja, då ringer du förlossningen för mer hjälp. Det här kommer att gå bra."
 
Jag tackade henne för allt, vi önskade varandra en fortsatt bra dag och la sedan på luren.
Som sagt. Med en hejaklack som kunde ha fört mig till månen hade jag vågat ringa, vara besvärlig, ärlig. Jag var ett steg i rätt riktning där jag satt på balkongen och eftersvettades. Medan jag lät samtalet sjunka in fylldes instagramflödet med systrakärlek och jag med tacksamhet.
 

Så går vi in i vecka 40

?

På fredag har vi beräknad födelse på den här lilla strumpan. Nu längtar vi. Åh vad vi längtar!

Värmen håller stadigt i sig och vi planerar cykeltur kring nydalasjön. Vi ska bara få på mig ett par skor (inte det lättaste) och fylla upp vattenflaskor. Motion och vind i håret känns som en bra kombination. Kanske hjälper det även att få rullians på vätskan som samlat sig i benen. Det spänner och kliar så i fötterna.

6 dagar kvar till beräknat alltså. Håll i hatten!

Att vakna till liv

?
Äntligen sjunker temperaturen något. Jag vaknar alltmer till liv. Vi gjorde en utflykt mitt på dagen för att köpa kärestan en ny cykel. Totalt vansinnigt såhär i efterhand! Jag låg utslagen av värme resten av eftermiddagen medan kärestan fick sköta Knutte. När jag väl kravlat mig upp ur min dvala så möttes jag av mangoglass och ett filmrace av Duck Tales. En bra fredagkväll med andra ord,
Kidet sover äntligen och vi har dukat fram jordgubbar och hallonbladste inför ett nytt race med Orange is the new black. Vi fortsätter att plöja serier bäst vi kan innan vi får en liten här hemma som sätter reglerna.
Prognosen säger 15 grader inatt och jag kommer att låta båda balkongdörrarna stå vidöppna. Allt för att äntligen få lite svalka.
 
Godnatt ladies.

Hej 30 graders hetta!

?
 

Med 8 dagar kvar har oron börjat rota sig

?
I Umeå råder värmebölja. Temperaturen håller sig en bra bit över 30 grader dagtid och svalkande vindar lyser med sin frånvaro. Det är svårt att veta vad en ska ta sig till. Vi har alla tre svårt att finna oss i värmen. Nog går det väl an när det finns möjlighet att spendera dagarna med svalkande dopp och friska havsbrisar, men när det är uteslutet, då blir det desto kämpigare!
 
Kroppen sväller fort i den här värmen. Jag kände mig rätt till freds med en viktuppgång på 13kg i vecka 39 men sista två dagarna har två kilon klistrats på. Vätska för all del, men min erfarenhet är att den kan vara rätt knepig att bli av med och hursom så är den inte bara till obehag utan en belastning för kroppen. Med vätskan så har även klåda och värk nått fötterna. Blir det +1kilo för varje dag fram till förlossningen skulle jag allt annat än jubla. Såsom jag jobbat för att inte stå på noll efter den här graviditeten. Det hade känts hånfullt!
 
Amen ni hör ju? Jag känner mig inte alls på topp. Det var över två veckor sedan jag var på besök hos BM och nästa besök blir inte med min vanliga BM eftersom hon är på semester.
Vad kan jag förvänta mig av det här besöket? Kommer jag att bli tagen på allvar om SF-måttet även denna gång har skjutit i höjden? Kommer hon att lyssna till min oro? Kommer jag våga säga stå upp för mig själv sekunden efter jag legat med särade ben i gynstol?
 
För det är ju såhär, jag är orolig för att även lillasyster ska ha svårt att orka med sin förlossning, att hennes hjärtljud ska åka ner och att det ska bli lika bråttom att få ut henne som med Knutte.
Jag vill undvika att hon kommer ut överburen med blodsockret kört i botten. Allt jobb det krävs för att höja, den pressen det sätter på att amningen ska fungera snabbt och all ersättning som måste sättas in omedelbart. Hela den karusellen. Alla provtagningar. All oro och stress.
Jag skulle önska att vi fick chansen att ta oss an varandra och läka utan det. Jag vill uppleva den där första tiden i ett annat ljus den här gången om det är möjligt.
Jag vill inte skapa grogrund för förlossningsdepression igen. Det vill jag aldrig mer se åt. Jag vill orka med båda mina barn och mig själv. Det är nog så mycket ändå utan förrädiska dimslöjor.
 
För att ta kommandot över situationen vill jag bli bemött i min oro av dem som sitter på kunskapen. Inte klappad på huvudet eller få höra att jag har en dålig inställning.
Mina tidigare upplevelser förtjänar ett gott bemötande så att jag kan styra skutan åt rätt håll. Barnmorskorna är duktiga det vet jag, det har sett mycket och vet mycket. Kan de med sin erfarenhet lyssna och råda mig rätt är jag dem evigt tacksam. Hjälpa mig att bli sådär kick-ass som jag vet är möjligt. Bara jag hamnar rätt.
 
Kanske är det en idé att ringa MVC imorgon och fråga om det finns någon att prata med innan besöket på måndag? Kanske är jag lite tryggare över telefon istället för öga mot öga med en okänd kvinna som just känt efter en min livmodertapp är mogen eller inte.
 
Kanske.
 
Kanske känner jag mig lugn imorgon igen. Det kommer ju och går det där. Förlossningsrädslan.
Damer, ni som känner igen er i mina funderationer. Hur resonerar ni? Har ni känt er lyssnade på? 

Ta mig till havet

?

Temperaturen i Umeå ligger uppemot 33 grader. Några grader för mycket för att fungera som höggravid. Till vår stora lycka har vi fått låna bil och är i skrivandets stund på väg ut till havet för att svalka oss. Nu ska kulan svalkas! 

Pigg som en lärka

?


Paus från betongen

?
Något katastrofalt har inträffat! Min cykel har lagt ner, det backre däcket har trasiga ekrar och vobblar.
-Hej effekten av 13 extrakilon+3,5 åring!
Då cykeln är min nyckel till att hålla vardagen i rullning (höhö) är vi numera lite fast på gården. Gården som knappt går att kalla gård, utan är en byggarbetsplats sommaren ut. Efter en fiaskotur till lekplatsen på gården brevid gav vi upp. Vi möttes av en lekplats som var så överhettad att lekställningarna brändes så traskade vi hem igen. I väntan på bättre tider så tog vi fram klassiska såpbubblor. Jag ringde till kära mor och frågade om hon kunde tänka sig att oss under sina vingar så vi fick plaska på hennes baksida. Vilket vi gudskelov fick!
 
Området vi bor på ligger mig så varmt om hjärtat, folket, vår lägenhet, närheten till allt jag värdesätter. Ah, förutomt till havet då, men för att komma nära havet måste en bli lantis på riktigt. Köra bil och allmänt lägga mer pengar på bil än vad jag är villig att göra. Nej. Jag måste vara nära mina kvinnor, IKSU och vårt levande område. Jag behöver mångfalden av människor. Och möjligheten att cykla överallt.
 
Dock går inte annat än att medge att mitta hjärta sjönk lite efter en kik på veckans väderprognos, +27 grader och sol veckan ut. Vart ska jag ska vägen i mitt höggravida tillstånd? Hur ska jag orka med föräldraansvar? Kommer min son att vilja byta mamma när veckan närmar sig sitt slut?
 
Den som lever får se. Idag kan vi glatt trösta oss med att Knutte har en supermormor som lät oss plaska i vatten på en lummig baksida. Ingen uppfriskande havstrand men på lagomt avstånd från hemma.

Allt är under kontroll

?


Jodå. Jag tog mig både upp och nedför kullen och hann vara social ett par timmar innan sammandragningarna tog överhand. 
Godnatt damer!

Underskön

?
Inflyttningsfest vankas för mina fruntimmer uppe på kullen, såklart har jag bemödat mig att satsa på att vara underskön!
Ser ni? Underskön! Bedårande! Sval! Helt naturlig och oberörd av värmen..
Ärsch då. Tama försök att se sval och belevad ut fastnar likväl inte på bild ens när jag försöker. 
Desto lättare är att det att fånga ett avtryck vad som faktiskt finns där. En varm, härlig och höggravid kvinna i vecka 39, som inte riktigt kan förlika sig med att kvinnorna mina ska bo uppe på en kulle. Vem möter mig med en fläkt och islatte?

Sommarkväll hos morfar

?
 
profilhöst 300x452
25 år, belägen i Norrland, har en son med ostyrigt hår och anser att träning kan lösa det mesta. Och bullar. Såklart





Ladda ner en egen design gratis | Sara Lovisa på Facebook