Om att kräva en Farsan Baloo, vakna upp av humor och finna betydande ord inne på en toalett

?
 
Igår behövde Knutte akut nya stövlar. Hans gamla var mer lämpade för alg eller kanske ålodling, då en stor reva rivits upp och släppt in vatten. För att han skulle ha något att sätta på sina tossor överhuvudtaget till förskolan fick det bli rediga vinterkängor. Tur att graderna ute var ytterst sparsamma. Annars hade väl fötterna på pojken brunnit upp. 
 
Nog hade vi kunnat förutse att gummistövlarna var på väg att ge vika, men i spädbarnstider, eh nej.
 
Vi har med andra ord vart ute på en första svajig tur på stan och jag hann med det mesta. Fulgråta mitt på torget, gå på folk med mitt paraply, spilla ut vatten och fulgråta lite till ätandes en salamibriemacka, medan jag väste åt kärestan att han för stunden måste vara lika cool och stöttade som Farsan Baloo! En övermänniska är vad jag behöver. Ja, nära nog kräver.
 
"Så, nu är du Farsan Baloo som bjuder på värme och lättsamma samtal. Du får inte skämmas för mig fastän jag sitter här och gråter!"
 
Här någonstans lättade molnen i humorns tecken och en liten strimma ljus träffade oss sittandes vid det lilla cafébordet.
Min ihopkrupna sambo tittade på mig med stora ögon. Mer lik den blyga skunken Blomma i Bambi än någon Farsan Baloo. Nej, han skulle inte skämmas för mig. Skämdes gjorde han inte över att hans nyförlösta sambo väste och fräste mellan salamituggorna.
Han var troligtvis fullt upptagen med att hitta något att fyndigt att säga. Något i stil med vad den där svängiga björnen hade sagt. Kanske dra en dans?
 
Amen ni fattar. Situationen kom ikapp och det gick att skratta åt! Även om jag kom att behöva spilla än mer vatten innan jag var någorlunda återställd.
 
På toaletten inne på Café Station fanns dessa ord skriva på dörren.
 
 
Det gick bra. Vi kom hem i ett stycke, Flarnet sov sig igenom hela resan. min käresta Farsan Baloo eller Blomma verkade ha återhämtat sig efter fräset och jag traskade intill dem med orden stoppat närmast hjärteroten som en läkande plåster.
 
Stövlar till Knutte vart det gudskelov också. I rätt storlek. Utan reva och grogrund för eventuell ålodling.
 

Jag ger er Lilla Berlin

?


Ja, det var onsdagens politiska uppfriskande humorfläkt!
Godmorgon. Vi fortsätter skrivandet med mer bröstprat. Det var en vedervärdig gårdag. Tröttheten vällde över totalt! Flickeflarnet har gått från mat var tredje till mat en gång i timman eller varannan. Helt oväntat är det ju inte med tanke på att det krävs ett högt kaloriintag för att rodda 5kg. Men även om jag förberett mig mentalt så blir det tufft när jag knappt hinner med att pinka, smörja bröst och dricka ett glas fil innan hon ska äta igen. Den hackiga rytmen och sömnbrist har satt sig i magen i form av magkatarr. Igår höll den mig liggandes fram till 15.30 och allt annat förutom amning fick läggas åt sidan.

Vid sista amningen igår vid midnatt så trugade vi tösen till att tömma båda bröst och gav henne strax därpå några klunkar ersättning. Där snackar vi mätt bebis! 
Resultatet? Hon sov till 04, ammade och somnade sedan om till 7.30.

Amen ni fattar. Det är en ny människa som sitter vid tangenterna! Nu ska jag snabba mig att äta frukost och fixa knutte innan hon vaknar igen.

Vardagssymboliken

?


Sådär romantiskt lull lull att en knappt vet vart en ska ta vägen

?
 

Att smått öppna upp hemmet för besök

?
 
En vecka har passerat förbi. Karusellen fortsätter och jag har knappt pratat med en själ mellan amningarna mer än några korta ordväxlningar på instagram eller ett kort samtal till mamma. Inte för att jag hade den förväntningen på mig, att interagera socialt. Jag var rätt inställd på att barnen, gripandet efter någon slags balans i kropp och själ skulle ta allt. För det är ju mer regel än undantag att det pusslet är mer än nog.
 
Igår kände jag mig redo att öppna upp hemmet för en liten visit av min pappa och hans fru. Rörda till tårar fick vi ta emot diverse gåvor, inte minst en dagbädd på hjul, uppskattningsvis från 40-talet med orginaltäcke. Där tappade jag fullkomligt hakan! Den är både vacker och fyller stor funktion här hemma. En pjäs att värna om.

Att vara helt salig

?
 
Inga ord i världen räcker till för att ringa in den stora glädjen jag känner över att få tillbaka förmågan att gå. När vi styrde ut vagnen idag och jag kunde öka på stegen utan att hindras av sammandragningar fick tårarna att svämma över.
 
Kroppen har hanterat förlossningen mirakulöst! Förutom att jag känner mig stel och hormonell så har jag sluppit undan med endast lite värk i ländryggen. Underlivet känns helt återställt.
Hur går det ens till efter att nästan 5kg barn passerat ut?
 
Saligheten där alltså.
 
Nu längtar jag bara tills vi får gå ut imorgon. Förhoppningsvis kan jag gå lite lite längre då innan vi måste runda av för att spara på krafterna och pinka.
Jo, det är ett evigt rännande på toaletten men det känns inte så konstigt med tanke på att jag samlat vatten i slutet som en kamel.

Det här med att rodda två

?
 
Ja, vad ska vi säga. Det är en omställning minst sagt att sköta nyfödd, Knutte och mig själv. Tur är det att vi är båda två hemma första två veckorna. Hur jag ska rodda båda två själv när vi jobbar hårt för att lösa båda barnens behov på två personer förbli ännu en gåta. Tiden går fort så det blir verkligen till att hitta strategier innan kärestan återvänder till jobbet om dagarna. Tösen blir ju baske mig en vecka redan imorgonkväll!
 
Tid som känns som en blinkning.
 
Nåväl. Amningen har gått bättre idag. Av mina instagramladies fick jag en hel del goda råd. Det bästa av dem jag hunnit prova alla är att smörja Purelan och sen packa in bröstvårtan i lite plastfolie. Så att allt kan suga in utan friktion från kläder. Det blir en superinpackning! Viktigt är ju såklart att lufta därimellan.
I två omgångar har jag kört den kuren idag och det har verkligen fungerat! Halleluja!
 
Nu sover i varje fall båda barnen och jag har hunnit med att äta middag. Det här med att få i sig mat blir nästa projekt att ta itu med efter att värsta amningsomställningen är på plats. Middag klockan åtta är på tok för sent för ammande mamma.
 
Äta bör man annars dör man. Amen.

Dagens

?


Hög midja med mjuk resår. Jag hade uppskattat något liknande!

Mjölkstatus

?
 
 Nej. Det blir inte mycket mer klätt än såhär. Med purelan från Medela så är vi än så länge flytande. Men jag har inget gott att säga om såriga bröst. Nada. Smörja, amma, torka, dricka. Repetera!

Medan en annan ammar

?
 
Kärestan och Knutte står just nu för buset här hemma. Jag är inte människa än att delta utan sitter istället med händerna fulla av såriga bröst och ljuvligt doftande unge. Det är lite mjölkko över det hela.
 
Dags att starta dagen här på riktigt. Kaffe, kaffe kaffe!

Så stannar tiden

?
 

Ta i trä

?
 
 
 
Hittills har den här lilla donnan sovit förvånansvärt bra. Mat cirkus varannan till var tredje timma under dagtid. Nattetid har hon bjudit på uppåt tre-fyra timmars sömn innan hon vaknat angelägen att få i sig krubb.
Eftersom hon är så stor, ja större än Knutte var, så var jag inställd på att det skulle vara samma vända som med honom. Mat varannan timme dygnet runt och då både amning, ersättning och pump. Ett helvetesrace som hade knäckt även den bästa.
 
Men här sitter jag. Lite nyförlöst visserligen, men vid liv. Vi har faktiskt bara en öm kropp, hormonpåslag och ohyggligt ömma bröstvårtor att slåss med. Det känns i ärlighetens namn som semester i jämförelse med vad jag förberett mig på.
 
Sinnesstatusen växlar vitt och brett mellan totalt lyckorus till håglöshet. Värst är det när jag kommer på mig och kärestan med att fräsa av på varandra. När försök till ursäkt istället slår än mer fel, bara för att dimman i hjärnan försätter en i ett tillstånd där logik och lugn är rätt sällsynt. Jag har redan kommit på mig själv med att låta som en okänslig åsiktsmaskin mot min käresta både en och två gånger och således fått mottaga likande i gengäld. Och där i mellan vadar vi fullkomligt i kärlek och teamwork,
 
Men det är ju som sig bör. Att bli förälder, även om det är för en andra gång är en omställning. Då vore det ju märkligt ifall det lämnade en oberörd som barnmorskan på BB hemvård påminnde oss om. 
 
"Låt alla känslor få komma upp till ytan, annars växer de sig större. Det är lika bra att få det gjort.
Ut måste de tids nog i alla fall."
 
Så efter de orden tänker jag leva kommande dagar. Välkomna emotionella vågsvalp. Panika bäst jag vill när bluesen slår till och känslor som "kommer det alltid kännas såhär nu!?" väller över mig. Och leva ut vartenda lyckorus till fullo. Pendla, växla, vela och leva. Vi landar tids nog.

Godmorgon

?
 
Ett försök gjordes till att fånga en fin bild i morgonljuset. Än hade ju inga foton på mig och Flarnet tagits, men åtskilliga på henne och hennes far. Och jag vill ju också finnas med på ett hörn så att hon kan blicka tillbaka och faktiskt se att jag också fanns med i bilden. Inte bara hennes storebror och pappa. 
Men de vette tusan om vi fick till det. Tveksamt.
Bilden ovan är det närmsta vi kom någon slags skildring av oss två.
 
Kärestan är inte känd för att försköna mig i sina foton, om det är av bristande intresse eller för att inte stryka mitt gynna mitt ego vet att jag inte. Han verkar dock vara rätt trygg i att jag kommer att fortsätta se på honom med kärlek och fota honom ur hans fagraste vinklar trots allt.
 
Jag får helt enkelt ta chansen nästa gång jag har någon med fotointresse på besök.
 

Babyblues

?
 
Idag har vi låtit allt rinna till. Mjölkstinna bröst och emotionella vågskvalp.
Det är en omställning helt klart.
 
Men nu ska ni få höra dagens stora! Paradiset är så pass i ordning att jag kunde cykla till BB hemvård idag medan kärestan tog barnen (GAH! Barn i plural!) i vagnen. Det hade jag aldrig kunnat tro efter nästan 5 kilo barn! En slutar aldrig förvånas. Det är ett som är säkert,

Hon kom tillslut

?
 
På sin pappas födelsedag kom hon tillslut 23:24. Flarnet. Hon hann precis. 4705gram och 53 lång, inte alls 3995g som utlovat. Men det gick bra ändå, gudskelov.
Någon vidare fördjupning i min revanschförlossning kommer inte ännu. Hjärnan är fortfarande för mycket blomkålsmos, men jag tänker att det kanske kommer senare. För hur benägen jag än var att hoppa utför ett stup där i mitten så vart det synnerligen en positivare upplevelse än förra gången. Stödet jag hade från både barnmorskan, sköterskan, kärestan och Pau var obevekligt. Jag marinerades i kärlek.
 
 
Ja. Här är hon alltså, Flarnet. Hon kom tillslut.
profilhöst 300x452
25 år, belägen i Norrland, har en son med ostyrigt hår och anser att träning kan lösa det mesta. Och bullar. Såklart





Ladda ner en egen design gratis | Sara Lovisa på Facebook